Medan Danmark stängde sina gränser, Norge beordrade landets hårdaste restriktioner sedan andra världskriget och Italien införde utegångsförbud för 60 miljoner människor, väljer Sverige en annan väg. Skolorna är öppna. Restaurangerna serverar mat. Butikerna har kunder. Det är ett beslut som väcker både beundran och fasa utomlands – och som delar det svenska folket på ett sätt som få politiska frågor gjort på länge.
Vad Sverige gör – och inte gör
Det är viktigt att förstå vad den svenska strategin faktiskt innebär, eftersom den ofta missförstås i den internationella rapporteringen. Sverige är inte passivt. Folkhälsomyndigheten och statsepidemiolog Anders Tegnell kommunicerar dagligen om smittläget och uppmanar befolkningen till ansvarsfulla beteenden. Gymnasieskolor och universitet har stängt och övergått till distansundervisning. Besök på landets äldreboenden är förbjudna. Sammankomster med fler än 50 personer är inte tillåtna.
Det som skiljer Sverige från nästan alla andra europeiska länder är att dessa åtgärder bygger på rekommendationer och uppmaningar snarare än lagstadgade förbud med polisiär kontroll. Grundskolorna är öppna. Restauranger och kaféer är öppna, om än med reducerad kapacitet och ökade hygienregler. Friluftsliv och promenader uppmuntras aktivt. Och framför allt: det finns inget utegångsförbud.
Argumenten bakom strategin
Anders Tegnell och Folkhälsomyndigheten har formulerat sitt resonemang tydligt, om än kontroversiellt. Hårda nedstängningar kan platta till smittkurvan på kort sikt, men viruset försvinner inte för att samhället stänger ner. När restriktionerna lyfts riskerar smittan att ta ny fart bland en befolkning som inte hunnit bygga upp immunitet. Sverige siktar i stället på en kontrollerad spridning som skyddar de mest sårbara – framför allt äldre och personer med underliggande sjukdomar – medan samhället i övrigt fortsätter fungera.
Till det kommer praktiska argument. En långvarig nedstängning av den svenska ekonomin skulle slå hårt mot företag, anställda och i förlängningen mot den välfärd som finansierar sjukvård och äldreomsorg. Psykisk ohälsa, uppskjuten cancervård och andra indirekta hälsoeffekter av en nedstängning vägs in i bilden. Och Folkhälsomyndigheten lyfter konsekvent fram att rekommendationer som befolkningen faktiskt följer kan vara mer effektiva än förbud som skapar motstånd och undanflykter.
Grannländerna reagerar
I Oslo, Köpenhamn och Helsingfors följer man den svenska utvecklingen med en blandning av förundran och oro. Norge stängde sina skolor, gränser och stora delar av ekonomin den 12 mars – ett beslut som statsminister Erna Solberg beskrev som de mest ingripande åtgärderna i fredstid. Danmark följde dagen därpå. Finland har infört undantagstillstånd. På den danska sidan av Öresundsbron stänger butiker och restauranger som på den svenska sidan fortsätter ha öppet som vanligt.
Den geografiska närheten gör kontrasten extra påtaglig och extra svår att ignorera. Journalister från hela världen har de senaste veckorna rapporterat från Stockholm med en ton av häpnad – bilder på öppna kaféer och promenader längs Strandvägen kontrasteras mot tomma gator i Paris och Madrid. Sverige har på kort tid blivit en symbol i en global debatt om hur demokratier bör hantera en pandemi.
Kritiken växer – även inom landet
Inte alla är övertygade om att Sverige har valt rätt väg. En grupp av över 2 000 svenska läkare, forskare och akademiker har i ett öppet brev uppmanat regeringen att vidta hårdare åtgärder. De pekar på att smittan sprids snabbt, att intensivvårdsplatser börjar bli en bristvara och att strategin att skydda de äldre uppenbart har misslyckats när dödstalen på landets äldreboenden stiger.
Kritiken mot äldreomsorgen är den mest smärtsamma. Det är just den gruppen som strategin ytterst syftar till att skydda – och det är där dödstalen är som högst. Besöksförbudet på äldreboenden kom relativt sent, och smittan hade då redan fått fäste i en verksamhet som präglas av hög personalomsättning, delade arbetsplatser och personal som rör sig mellan flera boenden.
Statsminister Stefan Löfven och socialminister Lena Hallengren försvarar strategin men erkänner att situationen inom äldreomsorgen är allvarlig och att misstag har begåtts. Det är en formulering som i sig är ovanlig i svensk krishanteringskommunikation och som speglar trycket som nu byggs upp mot regeringen.
Ekonomin – den tysta variabeln
En dimension av den svenska strategin som sällan lyfts fram tillräckligt tydligt i den internationella debatten är den ekonomiska. Sverige är en liten, exportberoende ekonomi vars välfärdsmodell förutsätter att en stor andel av befolkningen arbetar och betalar skatt. En hård nedstängning av den typ som genomförts i Frankrike, Spanien och Italien är inte kostnadsfri – den slår mot företag, mot anställda och mot de skatteintäkter som finansierar sjukvård och äldreomsorg.
Regeringen har presenterat ett krispaket med permitteringsstöd, likviditetsstöd till företag och utökad a-kassa. Men det räcker inte för att kompensera fullt ut för ett ekonomiskt stillestånd, och Riksbanken har redan sänkt sina tillväxtprognoser dramatiskt. Även med den svenska modellen väntar en djup lågkonjunktur – frågan är bara hur djup.
Historien får avgöra vem som hade rätt
Det är för tidigt att säga om Sverige har fattat rätt beslut. Det är möjligt att en kontrollerad spridning i kombination med ett fungerande samhälle visar sig vara den mest hållbara vägen genom en pandemi som kan pågå i månader eller år. Det är lika möjligt att de högre dödstalen jämfört med grannländerna kommer att stå som ett svårt bevis på att strategin kostade liv som hade kunnat räddas.
Det som redan är klart är att Sverige har gjort ett val som få andra demokratier vågat göra – att lita på medborgarnas ansvar snarare än att tvinga fram det med lag och polis. Om det visar sig vara ett modigt och framsynt beslut eller ett allvarligt misstag är den fråga som kommer att diskuteras länge efter att pandemin är över.
Just nu, våren 2020, vet ingen svaret.
sitebox