Det som under hela det kalla kriget och de tre decennierna efter Berlinmurens fall ansågs uteslutet är nu ett faktum. Sverige lämnade den 18 maj 2022 in en formell ansökan om medlemskap i NATO – tillsammans med Finland. Det är ett av de mest dramatiska utrikespolitiska besluten i modern svensk historia, och det hade inte skett om inte ryska stridsvagnar hade rullat in i Ukraina tre månader tidigare.
Sjuttio år av alliansfrihet – borta på tre månader
Sverige har inte deltagit i ett krig sedan 1814. Under mer än två århundraden har den svenska utrikespolitiken vilat på en doktrin om neutralitet och alliansfrihet – en linje som överlevde två världskrig, det kalla kriget och Sovjetunionens fall. Att Sverige skulle söka medlemskap i en militärallans var något som riksdagspartier, opinionsbildare och säkerhetspolitiska experter med några få undantag avfärdat som orealistiskt ända fram till i år.
Invasionen av Ukraina förändrade den kalkylen med en hastighet som få hade förutsett. Opinionen i Sverige svängde dramatiskt: i februari 2022, dagarna före invasionen, stödde ungefär 35 procent av svenska folket ett NATO-medlemskap. I maj, när ansökan lämnades in, hade den siffran stigit till över 50 procent. Det är en av de snabbaste och mest genomgripande förskjutningarna i svensk opinionshistoria.
Finland drog – Sverige följde
Det är svårt att föreställa sig att Sverige hade lämnat in sin ansökan utan Finland. De två länderna har under hela efterkrigstiden haft liknande säkerhetspolitiska doktriner, delar en lång historia och är geografiskt och strategiskt sammanflätade på ett sätt som gör det närmast omöjligt att tänka sig dem i olika allianser. När Finland – som delar en 1 300 kilometer lång gräns med Ryssland och erfarenheten av Vinterkriget 1939–1940 i sitt kollektiva minne – bestämde sig för att ansöka, följde Sverige utan dröjsmål.
Beslutet togs med bred parlamentarisk majoritet. Socialdemokraterna, som länge varit garant för den svenska alliansfriheten och vars identitet på många sätt var sammanvävd med neutralitetspolitiken, gjorde en helomvändning som för ett år sedan hade verkat otänkbar. Partiledare Magdalena Andersson, som var statsminister när ansökan lämnades in, betonade att omvärldsläget förändrats så fundamentalt att det gamla svaret inte längre var det rätta.
Turkiets veto – en oväntad bromskloss
NATO-medlemskap kräver enhälligt godkännande av samtliga 30 befintliga medlemsländer. Det är en regel som normalt är en formalitet – men inte denna gång. Turkiet, under president Recep Tayyip Erdoğan, meddelade att man tänker blockera den svenska och finska ansökan med hänvisning till att Sverige härbärgerar kurdiska aktivister som Turkiet betraktar som terrorister, samt att Sverige tidigare genomfört vapenembargon mot Turkiet.
Det satte Sverige i en svår diplomatisk sits. Att ge Turkiet de eftergifter som krävdes för att häva vetot – bland annat krav på utlämning av personer som har asyl i Sverige – är svårt att förena med svenska rättsprinciper och det regelverk som styr utlämningsbeslut. Förhandlingarna pågår och ett avtal har tecknats på pappret, men Turkiets ratificering av det svenska medlemskapet dröjer fortfarande.
Det är en påminnelse om att NATO inte är en homogen organisation med gemensamma värderingar i alla frågor – det är en militärallians där geopolitiska intressen och nationella agendor ibland pekar i olika riktningar.
Vad medlemskapet innebär i praktiken
NATO-medlemskap innebär i grunden en ömsesidig försvarsgaranti: ett angrepp mot ett medlemsland ska betraktas som ett angrepp mot alla. Det är den femte artikeln i NATO-fördraget – den klausul som under det kalla kriget garanterade Västeuropas säkerhet mot Sovjetunionen och som nu återigen är aktuell på ett sätt som verkade historiskt för bara ett år sedan.
För Sverige konkret innebär det ett åtagande att öka försvarsutgifterna till NATO:s riktmärke om två procent av BNP – en nivå Sverige inte är i närheten av i dag. Det innebär djupare militärt samarbete, gemensamma övningar och en integrering i NATO:s kommandostruktur. Det innebär också att svenska soldater i teorin kan kallas att delta i försvaret av ett annat medlemsland som angrips.
Det är åtaganden som har en prislapp – både ekonomiskt och i termer av vad det innebär att vara del av en militärallians i ett skärpt säkerhetspolitiskt klimat. Den diskussionen har knappt börjat i Sverige, överskuggad av den akuta krisen i Ukraina och den politiska dramatiken kring Turkiets veto.
En omvärld Sverige inte längre kan stå utanför
Det finns en röd tråd genom hela det svenska säkerhetspolitiska samtalet under 2022: insikten att den värld Sverige trott sig leva i inte längre existerar. En regelbaserad världsordning där stormakter inte erövrar grannländer med vapenmakt, där europeisk säkerhet är given och där militär allianstillhörighet är en fråga för andra länder – den världen avslutades den 24 februari 2022.
Sverige har svarat på den förändringen med det mest konkreta säkerhetspolitiska beslutet på generationer. Huruvida det är rätt beslut kommer historien att avgöra. Att det var nödvändigt – att omvärldsläget lämnade inget annat realistiskt alternativ – verkar det vara bred samsyn om, åtminstone i den svenska riksdagen och i en nu majoritetsstödjande opinion.
Sverige är inte längre neutralt. Det kommer att ta tid att förstå alla konsekvenserna av det.